Den sista divan – boken om Anita Ekberg

Publicerad i SKÅNSKA DAGBLADET den 19/1 14:00

Innehållsrikt om Den Sista Divan

Anita Kerstin Marianne Ekberg (1931 – 2015) är den sista divan (nåja, Brigitte Bardot och Sophia Loren lever fortfarande) från den epok som gav oss Marilyn Monroe, Jayne Mansfield och Diana Doors.
För att förstå vidden av Anita Ekbergs stjärnstatus måste man också veta vad som menas med drömfabriken eller stjärnornas Hollywood.

När Anita Ekberg hade vunnit Fröken Sverige-tävlingen 1951 och bestämt sig för att lämna sitt hem på Östra Fäladsgatan 29 i Malmö för att sikta mot stjärnorna i Hollywood rådde ett helt annat klimat i filmbranschen än i dag. Greta Garbo och Ingrid Bergman var redan hemtama framför kameran men Anita Ekberg började så att säga från nolläge.
Anita Ekberg kom, sågs och segrade inte minst hos den egocentriske miljonären Howard Hughes och 1953 gjorde hon sin filmdebut. Betänk att ingen svensk skådespelerska (Ann-Margret möjligen undantagen) har betat av så många stjärnor som ”The Iceberg” (som Anita Ekberg ibland kallades för, reds. anm). Hon spelade med Abbott och Costello i Olycksfåglarna flyger till mars, med Bob Hope i Paris Holliday & Call me Bwana, med Dean Martin i Tummen Upp & Vi ilar och bilar & 4 För Texas och med John Wayne i Det blodiga sundet. Bara för att nu nämna några i det stjärnbeströdda sällskapet.

När jag kom till Hollywood första gången 1967 var Anitas karriär i Hollywood över och hon var stjärna i Europa och framför allt i Italien där Federico Fellini gjort henne odödlig med Det ljuva livet.
Privatlivet var som en berg- och dalbana det vill säga glans och glamour på toppen och brustna illusioner, fattigdom och sjukdom på botten. Om och kring denna fascinerande människa, skådespelerska och filmstjärna har mångårige vännen Lars Hector och journalisten Christel Persson signerat en så kallad ”tegelsten” med 390 fullmatade sidor och ett fantastiskt bildmaterial.

Som ni förstår är boken inget man betar av på en kafferast utan den tar sin lilla tid att smälta, inte bara för den omfattande botaniseringen i Anita Ekbergs förtjänster och tillkortakommanden utan också för det unika bildmaterialet.
Filmaffischer blandas med veckotidningsomslag och reklam där Anita ofta var förekommande. Givetvis passerar alla de män som på något sätt gjort avtryck i Anita Ekbergs liv revy, Rick Van Nutter till exempel – vars enda merit på film bestod i tio minuters närvaro i Bond-rullen Åskbollen var gift med Anita Ekberg mellan 1963 och 1973. Anthony Steel var hennes äkta man mellan 1956 och 1959 och en ”spritlampa” enligt Anita Ekberg. Hon kunde i ärlighetens namn också tillfogat att han var Englands populäraste skådespelare i klass med Dirk Bogarde och Richard Todd under flera år. Bo Widerberg stämplade hon som som inkompetent. Och lägger man ribban vid Fellini så naturligtvis …

Anita Ekbergs krig med veckotidningen Se i allmänhet och Rune Moberg dess frontfigur i synnerhet var en märklig och i mitt tyckte tragisk historia. Moberg stod högt i min bok därför att han var vass som en rakkniv när han stod upp för sina åsikter. Han backade till exempel alltid upp Ingo Johansson när denne fick agera mål för Jantelaget.
Anita Ekberg hade han tyvärr fått ett horn i sidan till och jag hade alltid en känsla av att det hela blev personligt och ingen reaktion på att ”divan” spelade upp scener som man förväntade sig av henne. Ett proffs som Moberg borde ha kunnat spelets regler.

Nåväl om allt detta och mycket mer får vi veta när Lars Hector dammar av minnenas arkiv. Hector har tillbringat så pass mycket privat tid med Anita Ekberg både här hemma och i Italien att han kunnat ta del av hennes privata tankar och reflektioner över tid och rum och alla känsloyttringar mellan moll och dur. Givetvis är det fullödiga resultatet ett teamwork mellan Hector och Christel Persson. I boken finns naturligtvis också Lars Hectors club Trocadero här i Malmö med och mitt i strålkastarljuset står Anita Ekberg som en tidsmaskin från nämnda Hollywood och 1950-talet. Lars Hector och Anita Ekberg frusna i tiden på bild, jodå allt var inte bättre förr men mycket var det. Om det aldrig kommer någon Anita-Park ni kan mata duvorna i eller Anita-fontän att kasta önskeslantar i har ni kompakt bok att trösta er med. Jag tror till och med att hon hade sträckläst den.

”Jag har älskat, jag har gråtit, varit som galen av lycka”

Ifrån Tidningen KULTUREN - som är en oberoende nyhetstidning med kulturell prägel.

http://tidningenkulturen.se/index.php/film/debatt-om-film/22891-jag-har-alskat-jag-har-gratit-varit-som-galen-av-lycka

 

...”Den sista divan” (Kira förlag Malmö) som är en överdådig bok både i ämne och utförande. Den är så stor, flott och genomillustrerad att den på engelska skulle kallas en coffee table book. Den är bläddervänligt med sitt överflöd av foton inte bara på sin huvudperson utan också på artiklar och veckotidningsomslag i faksimil – det är mycket välgjort och tilltalande. Och så berättas den alltså baklänges, fast bara till en början: inledningskapitlet handlar om de tragiska och kanske ibland tragikomiska turerna kring vår sista svenska divas stoft där släktingarna fajtates om var och hur och när gravsättningen skulle ske. Så småningom löste det sig, och hennes gravsten finns att se vid Skanörs kyrka.

På den står gränserna för hennes levnad, 29 september 1931 till 11 januari 2015, och så hennes titel på engelska: ”The Actress”. Det är bara rätt och billigt, det var utomlands, särskilt i Hollywood, som hon spelade in sina filmer. Men det påminner också om hur snålt hon ibland blev bemöttpå hemmaplan – inte hos familjen i Malmö där mamma lagade hennes favoritmat så fort hon var hemma – men av journalister som borde vetat bättre. När hon efter sin första sejour over there kom tillbaka och pratade svengelska gjorde bland andra Rune Moberg i bildtidningen Se sig lustig över en starlet som glömt bort sitt modersmål. Han siktade in sig på annat också som han gång på gång missunsamt arpade om (likadant fick Ingrid Bergman många skopor oförskämdheter av Stig Ahlgren i Vecko-Journalen när hon gästspelade Jeanne d´Arc på Dramaten) - så snålt, avundsjukt, inskränkt och provinsiellt!

Efter de första sidorna skrider framställningen dock fram kronologiskt, i en överväldigande detaljrik krönika. Någon gång blir man lite matt av alla b-skådespelare (mest manliga) i Hollywood vars namn hunnit sjunka i glömska. Raden av män som korsade Anita Ekbergs väg var lång, och inte alla var lika intressanta. Ett uppslag i Svensk Damtidning 1986 har rubriken ”Männen jag älskat har förstört mitt liv” (rubriken härovan är hennes). Det var nog en sanning med bara ett uns av modifikation. Hon verkar inte ha varit bra på att hitta den rätte. På liknande sidor i Hemmets Journal tre år senare sägs att nästa veckas avsnitt kommer att heta ”Jag är ensam nu”. Det ständigt upprepade mönstret av hektiska och oftast kortvariga relationer till män kan kanske ha sin psykologiska grund i en våldtäkt som hon utsattes för i sina tidiga tonår. Den nämns bara en passant och diskret i texten"...

..."tack vare Lars Hector som var filmstjärnans nära vän, på en stadig faktisk grund, med många intima insikter. Han verkar ha ett fotografiskt minne för personer, episoder och anekdoter men har förstås också ägnat stor tid åt att gräva i tidningsarkiven. Bilden man får av henne stämmer överens med intrycket hennes framträdande från ett av de sista åren i ett av radions sommarprogram gav: rolig, kvick, rättframt okonstlad och charmerande: en chosefri tjej från Malmö.

Omslaget visar den filmruta i Federico Fellinis ”La dolce vita” som gjorde henne till en ikon, den där hon badar i Fontana di Trevi. I filmen irrar Marcello Mastroianni omkring i ett nattligt och öde Rom tills han träffar på denna nordiskt blonda valkyria. den bilden är minst lika klassisk som Chaplin och Paulette Godard som vandrar mot soluppgången i slutscenen av ”Moderna tider”, eller Bengt Ekerot som Döden och Max von Sydow som Riddaren i Ingmar Bergmans ”Sjunde inseglet”, eller Bibbi Anderssons ansikte som smälter samman med Liv Ullmans, i hans ”Persona”. På försättsbladets bild där Anita Ekberg ligger utsträckt på en soffa i sin minimala svarta negligé eller kanske cocktailklänning – Malmös husgavlar som kunde vara från Kvarteret Korpen skymtar genom fönstret – är hon en förförande vacker femme fatale, sådan hon var både på film och i verkliga livet. Men vackrast är hon nog på den serie reklambilder som den skicklige malmöfotografen Georg Oddner tog i början av femtiotalet, när hon elegant mannekängade i kappor från konfektionsfirman Sahlins i Eslöv.

Ivo Holmqvist".

Mastodontverk med gediget material

.https://manssonskultur.se/2017/11/01/den-sista-divanboken-om-anita-ekberglars-hector-med-christel-persson/

.."En kärleksförklaring från Lars Hector. Lars skriver med mycket värme och innerlighet om den mytomspunna Anita Ekberg från Rostorp i Malmö. Tillsammans med journalisten Christel Persson flyter språket på och det har blivit till ett äventyr att läsa Den sista divan"...

---"Den stora coffee table boken innehåller unika och helt underbara foton. Anita Ekberg var gigantiskt stor som fenomen och filmstjärna. Främst i USA och redan från början av sin karriär på 1950-talet. Tre årtionden framåt talade man om och visade stort intresse för denna skånska skönhet. I Italien var hon divan med stort D ända till sin död. När hon dog lyste man upp Fontana di Trevas fasad i Rom med en stor bild av Anita.

Världens vackraste kvinna kan man lätt skriva under på. Det kallades Anita överallt där hon drog fram. Männen älskade henne och Anita kunde verkligen välja och vraka. Lika lätt var det inte då hon skulle medverka i kvalitetsfilmer. Fast hon fick sina möjligheter tillsammans med Dean Martin, Frank Sinatra och Jerry Lewis. För att nämna några av de riktigt stora filmstjärnorna. Men Anita kommer för alltid att bli mest ihågkommen för sin sensuella roll i La dolce vita av mästerregissören Fellini. Det var också i Rom som Anita bodde mesta delen av sitt liv. Där fick Hector möjligheten att besöka henne ofta"...

..."Hon är rakt på sak och uppför sig som den Diva hon är. Det ska vara uppassning, god mat och dryck, var hon än befinner sig. Lite för mycket av allt det goda blev det stundtals. Även på Lars Hectors Club Trocadero i Malmö valsade Anita in och njöt av allt det bästa som kunde serveras. Det är också där som de blir vänner för livet.

Det är en hel del tragik i Anitas annars på ytan så stjärnbeströdda liv. Hennes hus plundras ett otal gånger och tjuvarna visar ingen barmhärtighet. Man påstår att Anita är död men hon uppstår alltid på nytt tills den dag hon fyller 83. Oavsett om hon ramlat eller tabloiderna basunerar ut något annat"...

..."Fast Lars Hectors förord är nog så goda och intressanta som de kan bli"...