”Gode gud, gör så att jag aldrig träffar denna kvinna!…”

  • En världsberömd fotograf kommer till villan i Bel Air: det är armeniern Yousuf Karsh, född i turkiska Mardin, flykting i Kanada, erkänd som 1900-talets store porträttör efter sin Churchill-bild från 1941. ”Karsh of Ottawa” minns sitt besök hos Anita:   ”Smörgåsbordet var redan rikligt uppdukat när jag kom till Anita Ekbergs hem i Kalifornien. Hen­nes naturliga beteende stämde väl överens med de kärleksgudinnor hon ofta spelat – förförisk och fri, helt utan svek. När hon bytte från ett plagg till ett annat struntade hon i att gå bakom den skärm som hennes assistent höll upp. Hon utstrålade sexuali­tet; när hon uttrycksfullt omfamnade en trädstam i trädgården blev det en gest av den mest intensi­va sensualism.” Karsh lyckas med Anita: fånga hennes själ. En annan känd fotograf, Russ Meyer, säger: ”Det gick helt enkelt inte att ta en dålig bild på Anita.”

  • Anita flyttar tillbaka till Via Tagliamento. Anita är i Rom första gången, hös­ten 1955, för att spela in ”Krig och fred”, då lärde hon känna Cinecittàs fotograf, Pierluigi Praturlon. Han är god vän, och hon har lovat honom att ställa upp i ett fotoreportage på temat ”Rome by night”.

    Det är nu natten till den 9 september, ännu hett, de har jobbat och dansat till morgontimmarna på klubben Rancho Grande, nu är de på väg hemåt, Anita har danssvullna fötter. Hon skär sig på en glasbit, men så kommer de fram till den stora barockfontänen, Fontana di Trevi, och Anita får en idé: svalkande fotbad., som tvättar rent hennes skärsår. Anita kavlar upp kjolarna och vadar ut i det härliga vattnet.

    Hon ropar på Praturlon – ”kom i, det är under­bart”. Som Fellini gör ett eko av i ”La dolce vita”: ”Come, Marcello, come!”

    Men Praturlon ser bara underbara bilder, och börjar jobba igen.

    Bilderna publiceras snabbt i veckotidningen Tempo Illustrato, och hamnar på Federico Fellinis bord

    han tänker: henne ska jag ha! Nu.

    För han planerar för sin nästa film, och den ska heta ”La dolce vita”.

    Redan flera år tidigare har Fellini sett en om­slagsbild på Anita, i en amerikansk tidning – det är Anita klängande på ett trappräcke (People Today 20/4 1955) – och då kommenterat till sina medarbetare:

    ”Gode gud, gör så att jag aldrig träffar denna kvinna!…”

    Nu är hon här, i Rom.